Nu är han här, vår älskade son!
Som jag misstänker att alla som läser den här bloggen redan vet så kom vår fina, underbara son till oss måndagen den 16/1 kl 15.29. Man kan lugnt säga att han hade bråttom till världen och gav inte mamma en särskillt lång stund att återhämta sig efter jobbet :) Så här i efterhand gör det inget alls, förlossningen gick så snabbt och var så okomplicerad att den lilla mentala förberedelsen jag hade hunnit med räckte lång väg. Jag ska återge hela min fölossningsberättelse här vid ett annat tillfälle (om något sådan tillåts av lilleman det vill säga :)). Just nu känns det bara bra att vi får lägga alla våra föräldradagar på den här underbara lilla individen istället!
Vi mår bra alla tre, även om de senaste nätterna har varit lite mer kämpiga sedan vi kom hem. Lillkorven sover rätt dåligt från 12 fram till... ja min tidsuppfattning är inte helt bra...det kan vara fram till 2-3 eller 3-4. Många amningar och däremellan en massa gnäll i vaggan. Två senaste nätterna har jag somnat då vi legat och ammat och då har han minsan sovit hur lugnt och bra som helst! Så det är väl det vi brottas med nu, känslan av att inte vilja vänja honom med att sova i våran säng samtidigt som man inte vill att han ska vara orolig (går hur som helst inte att sova då han ligger och gnyr).
Vi var på vägning och mätning idag och det ser bra ut, han har ökat både i vikt och längd, från 48 cm till 51 cm och från 3195g till 3405g. Visst värmer det hjärtat att se att han växer och mår bra...men hu va fort det går! :)
Det där med namn är inte 100% fastställt än, vi funderar på Albert eller Albin. Albert har varit det namn vi tänkt från början och jag tycker det passar honom bra, men vi vill ändå avvakta lite och känna om ett av namnen
känns mer rätt än det andra.
.
ca 30 min gammal
Världens vackarste!
Chillar i mammas och pappas säng
V 38 (37+1) Gott nytt år!
Ett riktigt gott nytt år till er alla. 2012 är året då mitt och Hannes liv förändras för all framtid. Vad som än händer från och med nu kommer vårt liv aldrig att bli som det var. Det är något som jag känner mig tudelad inför, känner mer rädsla för hur livet kommer se ut efter förlossning än själva förlossningen. Samtidigt känner jag inte att ger upp något av mitt gamla liv, snarare håller vi på att skapa ett helt nytt liv. Så rädslan ligger nog i själva förändringen och hur jag kommer kunna hantera den. Förmodligen som med allt annat så kommer jag göra det bästa av det. Min förhoppning är iaf att jag ska få njuta hejdlöst det kommande året, även om det kommer bli tuffa perioder också. Är iallafall så himla glad att jag ska göra det här tillsammans med Hannes, bättre sambo får man leta efter!
Hur mår jag då, sista arbetsveckan? Vet inte om det är samma fenomen som gör att det jobbigaste veckan på året är den innan semestern och man tänker "tur att det bara är en vecka kvar jag hade aldrig orkat mer" fast det hade man om man hade förlagt semestern en vecka senare. Men min kropp händer inte med längre kan jag säga, det är då ingen inbillning. Efter en dag på jobbet går jag hem med massor av sammandragningar och jag är så trött och tung i kroppen på ett sätt som jag inte känt tidigare. Har nu gått upp 13 kg som var min egen "mål-maxvikt" men jag verkar ju spräcka det taket eftersom att jag numera går upp minst 1 kg i veckan! :)
Bebbaslebban verkar då må bra, buffar och pillar mig i sidan. Igår kväll när jag skulle sova kände jag en bubblande känsla långt ner i magen, där bebisen har sitt huvud nu. Kändes som när man är lite bubblig i magen fast ändå inte. Är helt säker på att grodan höll på med något fifinuligt, vet dock inte vad :)
Känns som att jag släpper jobbet bit för bit nu och jag tror det kommer gå helt strålande för min ersättare som är jätteduktig. Risken är rätt stor att de inte vill ha mig tillbaka nästa år :) Just nu känns inte det så hemskt heller, kanske jag börjar vara klar där nu?
Hur mår jag då, sista arbetsveckan? Vet inte om det är samma fenomen som gör att det jobbigaste veckan på året är den innan semestern och man tänker "tur att det bara är en vecka kvar jag hade aldrig orkat mer" fast det hade man om man hade förlagt semestern en vecka senare. Men min kropp händer inte med längre kan jag säga, det är då ingen inbillning. Efter en dag på jobbet går jag hem med massor av sammandragningar och jag är så trött och tung i kroppen på ett sätt som jag inte känt tidigare. Har nu gått upp 13 kg som var min egen "mål-maxvikt" men jag verkar ju spräcka det taket eftersom att jag numera går upp minst 1 kg i veckan! :)
Bebbaslebban verkar då må bra, buffar och pillar mig i sidan. Igår kväll när jag skulle sova kände jag en bubblande känsla långt ner i magen, där bebisen har sitt huvud nu. Kändes som när man är lite bubblig i magen fast ändå inte. Är helt säker på att grodan höll på med något fifinuligt, vet dock inte vad :)
Känns som att jag släpper jobbet bit för bit nu och jag tror det kommer gå helt strålande för min ersättare som är jätteduktig. Risken är rätt stor att de inte vill ha mig tillbaka nästa år :) Just nu känns inte det så hemskt heller, kanske jag börjar vara klar där nu?
