Det blir alltid som man tänkt sig
Är just hemkommen efter ett seminarium med världens bästa Olof Röhlander. Känns mycket bra att jag gick för även om jag gnäller och gnölar över hur elädigt det är med pendling och annat så tror jag någonstans att jag är en bra bit påväg till att ha ett sunt tänk. Det genomsyrar inte hela mitt liv och jag har fortfarande lätt att gräva ner mig, men jag plockar upp mig själv mycket snabbare nu än tidigare. Det jag saknar är en målbild med vad jag vill med mitt liv, vart vill jag vara om 10 år... det är inte helt klart än. Att jag som gillar att planera och skriva handlingsplaner är så dålig på att sätta personliga mål känns ju egentligen rätt ologiskt men nu känner jag värsta peppen! Nu är det jag som sätter mig och skriver mål- och handlingplan!!!!
Mamma MU
Jag och Hannes må vara akademiker men vi är inte alltid de skarpaste knivarna i lådan. Vi har gått och väntat på att höra något om föräldraträffarna men det visade sig att de redan börjat och tre gånger har hunnit passera innan vi fattade att det bara var att dyka upp. Så i måndags var vi på träff 4 (våran första träff) som handlade om amning. När vi kom in i salen kände jag mig lastgammal, alla såg så unga ut! En kortföreläsning om amningen och allt som kan gå snett senare fick vi träffa "våran" grupp som redan verkade vara ett sammansvetsat gäng men som ändå välkomnade oss hjärtligt. Då kände jag mig helt plöstligt väldigt ung men insåg sedan att vi alla var i samma ålder, konstigt det där. Vi kommer hur som helst gå nästa måndag igen, sen blir det ett litet uppehåll innan nästa grupp börjar och då tänkte vi gå på de tre första träffarna istället. Aja alltgår om än det blir lite bakvänt.
Jag måste även få dela med mig av en av de mest fashinerande upplevelserna på många år. I går kväll när jag ringde godnatt-samtalet till Hannes kom vi in på det här med amning. Jag som just nu sover naken pga att jag är i akut behov av tvättid och måste ransonera mina kläder pillade lite på enda bröstvårtan (ja det låter kanske lite väl intimt det här men det var inget sexuellt eller så, är man pilloman så är man och då måste det alltid finnas något till hands att grejja med :)) hur som helst, helt plöstligt kommer en droppe mjölk!!! Vilken chock! Testade med andra också och även där dök det upp. Har sällan känt en sådan storm med känslor, jag tror jag blev skiträdd, faschinerad, förskräckt och lycklig på sammagång. Vad händer? Va häftigt! Tänkt om något är galet? Min kropp fungerar! Idag har jag känt mig så tillfreds, den oro jag dragits med ett tag har varit som bortblåst. Kanske det var något i kroppen som legat och pyrt och att det var det här som var på gång? Inte vet jag, allt jag vet är att nu känns allt med ens så himla spännande igen!
Jag måste även få dela med mig av en av de mest fashinerande upplevelserna på många år. I går kväll när jag ringde godnatt-samtalet till Hannes kom vi in på det här med amning. Jag som just nu sover naken pga att jag är i akut behov av tvättid och måste ransonera mina kläder pillade lite på enda bröstvårtan (ja det låter kanske lite väl intimt det här men det var inget sexuellt eller så, är man pilloman så är man och då måste det alltid finnas något till hands att grejja med :)) hur som helst, helt plöstligt kommer en droppe mjölk!!! Vilken chock! Testade med andra också och även där dök det upp. Har sällan känt en sådan storm med känslor, jag tror jag blev skiträdd, faschinerad, förskräckt och lycklig på sammagång. Vad händer? Va häftigt! Tänkt om något är galet? Min kropp fungerar! Idag har jag känt mig så tillfreds, den oro jag dragits med ett tag har varit som bortblåst. Kanske det var något i kroppen som legat och pyrt och att det var det här som var på gång? Inte vet jag, allt jag vet är att nu känns allt med ens så himla spännande igen!
ett neggo preggo
Känns inte helt bra att bloggen börjar bli ett filter för min frustration, men det är så mycket lättare att skriva än att prata i många fall. Idag har varit en sån dag när jag har velat krypa ihop i en liten hög, helst under ett täcke och försvinna in i mig själv. Kanske till och med försvinna in i magen och skaka lite tass med pyret, bara kolla läget och att allt står väl till :)
Det bästa just nu är att på torsdag ska jag gå på en föreläsning med Olof Röhlander som jag är så himla peppad på! Sen är det ganska trevligt att jag har spenderat nästan en vecka i Skellefteå, dock inte ledig utan jag har dagspendlat och det har gått strålande... men nu är jag trött så lite skönt är det att vara i umeå just nu...men bara lite :)
Det bästa just nu är att på torsdag ska jag gå på en föreläsning med Olof Röhlander som jag är så himla peppad på! Sen är det ganska trevligt att jag har spenderat nästan en vecka i Skellefteå, dock inte ledig utan jag har dagspendlat och det har gått strålande... men nu är jag trött så lite skönt är det att vara i umeå just nu...men bara lite :)
100!
Idag är det 100 dagar kvar till BF, imorgon är vi alltså nere på tvåsiffrigt antal dagar! Klyschan som kommer till mig är: Tänk vad tiden springer iväg!
Igår mätte vi magen, vad kallade dom det, cervix mått? Måtten var iaf 24 och det var heelt normalt. Sen skulle vi lyssna på grodans hjärta. "Nu hör vi bebisen, nu hör vi dig, nu hör vi bebisen". Själv hörde jag mest bara en massa brus :) Tjejen som höll i hjärtljudsapparaten fick iaf känna på en liten kick från bebbe, det är inte så poppis att trycka på mammas mage :)
Igår mätte vi magen, vad kallade dom det, cervix mått? Måtten var iaf 24 och det var heelt normalt. Sen skulle vi lyssna på grodans hjärta. "Nu hör vi bebisen, nu hör vi dig, nu hör vi bebisen". Själv hörde jag mest bara en massa brus :) Tjejen som höll i hjärtljudsapparaten fick iaf känna på en liten kick från bebbe, det är inte så poppis att trycka på mammas mage :)
Depp
Äh, lite utav en deppdag idag även om dagen i sig inte varit så pjåkig. Det bara regnar och regnar, jag längtar efter snö! Magen är i vägen och jag låter som en flåsande ko när jag måste böja mig, inte för att det är någon idé att klaga än för det kommer bli värre... mycket värre. Jag är trött och tjock och sämst idag helt enkelt.
Ska tack och lov hem till en kompis ikväll och mysa, sen imorgon jobbar jag till lunch för sen åker jag till Skell för att träffa barnmorskan och antagligen mäta magen m.m. Spännande! Lyckoruset efter ultraljudet har ju hunnit lägga sig så nu får man en liten påminnelse igen om vad som ska hända ganska snart. Visst, grodan gör sig påmind varje dag, vissa mer än andra (som t ex idag :)). Så egentligen är allting ganska bra.
Julafton 2010 i skidbacken <3
Ska tack och lov hem till en kompis ikväll och mysa, sen imorgon jobbar jag till lunch för sen åker jag till Skell för att träffa barnmorskan och antagligen mäta magen m.m. Spännande! Lyckoruset efter ultraljudet har ju hunnit lägga sig så nu får man en liten påminnelse igen om vad som ska hända ganska snart. Visst, grodan gör sig påmind varje dag, vissa mer än andra (som t ex idag :)). Så egentligen är allting ganska bra.
Julafton 2010 i skidbacken <3
v 26 (25+1)
Enligt familjelivs gravidkalender är det idag 103 dagar kvar till beräknad förlossning, 63,2 % av graviditeten har gått. Kan inte riktigt bestämma mig för om tiden gått fort eller långsamt. Har inte känt mig gravid så länge, knappt så jag gör det hela tiden nu heller. Samtidigt känns det som en evighet sedan som vi berättade för familjen. Tiden är ju som lustig, det kan nog alla hålla med om. Jag blir dock lite lätt kallsvetting när jag tänker att om ca 3 månader har vi vårt lilla knyte hos oss, en helt ny individ att lära känna, ett helt nytt liv som börjar. Spännande ja, skrämmade, mycket. Jag både längtar ihjäl mig och får lite panik, hur ska jag klara det? Kommer jag bli en bra mamma? Tror både jag och Hannes kommer bli bra föräldrar men det jag funderar mest över är hur hanterar man att man inte blir den föräldern som man har tänkt sig att man skulle bli?
Vi köpte förresten kombi i helgen, tänk vilka vuxenpoäng! Nu är det bara villan som saknas :)
v 25 (24+4)
Det finns inga misstag, bara erfarenheter.
Men ibland är det tungt att acceptera att man inte gör rätt jämt. Det gäller bara att ta ett eller flera djupa andetag och försöka att stå för det som gått snett, men det är svårt när man bara vill försvinna rakt ner i skorna. Trots att jag skäms och det känns jobbigt att jag gjort en massa missar på jobbet så är jag helt säker på att jag ska lära mig något av detta. Vad vet jag inte än, men bara tanken gör att jag kan bita ihop. Det är i våra motgångar som vi utvecklas som mest som människor.
Nu känner jag ett stark behov av att börja leva mer hälsosamt, är trött på att sitta på mitt lilla rum varje kväll och äta choklad. Jag tänker på bebben som redan är en sockeraddict mest troligt, precis som mamma. Men nu är jag som sagt less. Det är dags att skapa struktur och ordning på tillvaron, börja träna och försöka äta bättre. Har haft hemska humörsvängningar efter jobbet idag då jag hann bli väldigt hungrig och skakig innan jag fick i mig något. Dåligt! Måste hitta bra och gott mellanmål som jag kan äta på jobbet för att slippa blodsocker berg- och dalbanan. Yes, jag känner att jag kommer lycka med detta nu... börjar nästa vecka, hi hi.
Grodan har gett sig tillkänna nu ikväll, känns bra. Har varit två lugna dagar och då hinner man bli lite orolig att allt inte står rätt till. Men hittills har jag känt något varje dag, bara mer eller mindre.
Bjussar på lite blandade bilder idag <3
att vara snäll mot sig själv är att vara snäll mot andra
Jag är inne i en fnulande period just nu märker jag. Beror säkert på graviditeten och en liten skvätt på mörkret. Jag tänker på hur lite det egentligen spelar roll att alla andra älskar dig om du inte älskar dig själv. Det kanske låter egoistiskt men jag tror alltid att vi står oss själva närmast. Det betyder inte att vi människor inte kan komma varandra riktigt nära utan att vi alltid ska fundera på vad vi själva mår bra av, att säga nej till en annan människa kan ibland vara det kärleksfullaste vi kan göra för denna men kanske framför allt för oss själva. Vi kan inte ge mer än vi har, för när vi gör det förlorar vi energi istället för att vinna den. Att kunna ge och göra saker för andra skänker mig glädje, men det ska komma från hjärtat.
Jag tror jag börjar bli bättre på att sätta gränser, även om jag fortfarande har lång väg att gå. Men det största bedriften just nu är att jag inte längre klandrar mig själv om något går snett. Det är klart att jag måste ransaka mig själv varje gång för att se hur jag hade kunnat göra annorlunda, annars lär jag mig ju inte. Men nu kan jag se misstag som lärtillfällen (och ibland gör jag samma sabla fel gång på gång men helt plötsligt sitter det :) ) och inte som misslyckaden. Jag känner att jag kan stå, någotsånär, rakryggad och bekänna färg. Mycket har jag att tacka min chef för detta och mina arbetskamrater som alla har en så sund inställning till arbete och vad vi kan förvänta oss av oss själva. Jag gör mitt bästa utan att ta ihjäl mig, men framförallt låter jag inte saker ta mer energi ifrån mig än de faktiskt behöver.
Till viss del tror jag även att tankarna på min fina lilla bebis gör att jag funderar mer kring vilket liv jag vill leva och vad jag vill förmedla vidare till nästa generation. Då både jag och Hannes ställer höga krav på oss själva vill jag att det ska finnas en motpol, där kraven inte styr allt utan det sunda förnuftet. Jag försöker ignorera Luther och verkligen njuta av att sitta här ensam i mitt lilla studentrum och inte tänka på att jag borde träna och röra på mig. Varje val jag gör vill jag göra med eftertanke och aldrig ha dåligt samvete för att jag valt det enda före det andra.
Det där med höga krav vill jag även koppla till vad vi väljer att fokusera på här i livet. Jag känner att vi förväntas hinna med så mycket här i livet att vi gör allt samtidigt för att inte missa någon liten bit. Vi ska utbilda oss, skaffa familj, renovera huset ljust och fräscht, ha en snygg trädgård där vi odlar våra egna råvaror, vi ska träna och äta rätt, och uppleva naturen och andra kulturer, vi ska göra karriär och tjäna pengar så vi kan uppgradera till nyaste platttv:n med nyaste funktionerna och bästa prestandan.
Jag vill göra allt det där, det vill jag, men jag inser att jag inte har drivet och energin till att göra allt på en gång och hela tiden. Nu är det fokus på familjen som gäller och då kan gärna karriär och upplevelser få vänta ett tag, men det är (förhoppningvis) inte försent att hinna med det om ett par år. Att träna och tänka på hälsan ska alla som kan göra tycker jag, men vi måste sätta våra egna mål. Alla kan vi inte bli maratonlöpare. Det kanske räcker med att vi begränsar oss till att bara äta godsaker på helgen och försöka promenera 30 minuter per dag?
Nu babblar jag på, tack ni som orkat läsa ända hit. Det jag vill säga som avslutning är att jag verkligen anskyr människor som drar alla över en kam (och det har jag gjort sedan barnsben). Att man kan häva att en folkgrupp (t ex muslimer) kommer att förstöra vår värld och är roten till allt ont. Det gör mig illa mående. Det jag har fått uppleva i mitt yrke är att i stort sett alla människor är trevliga och godhjärtade och vill väl, därför är det hemskt att tro att en hel befolkning skulle vara på ett visst sätt, för vi är alla egna individer vart vi än kommer ifrån. Vi har alla samma rädslor och funderingar, detta skulle vi upptäcka om vi tog oss tid att verkligen bekanta oss med någon från en annan kultur, istället för att rädslas för det som är annorlunda.
Nu ska jag ge mig :)
Jag tror jag börjar bli bättre på att sätta gränser, även om jag fortfarande har lång väg att gå. Men det största bedriften just nu är att jag inte längre klandrar mig själv om något går snett. Det är klart att jag måste ransaka mig själv varje gång för att se hur jag hade kunnat göra annorlunda, annars lär jag mig ju inte. Men nu kan jag se misstag som lärtillfällen (och ibland gör jag samma sabla fel gång på gång men helt plötsligt sitter det :) ) och inte som misslyckaden. Jag känner att jag kan stå, någotsånär, rakryggad och bekänna färg. Mycket har jag att tacka min chef för detta och mina arbetskamrater som alla har en så sund inställning till arbete och vad vi kan förvänta oss av oss själva. Jag gör mitt bästa utan att ta ihjäl mig, men framförallt låter jag inte saker ta mer energi ifrån mig än de faktiskt behöver.
Till viss del tror jag även att tankarna på min fina lilla bebis gör att jag funderar mer kring vilket liv jag vill leva och vad jag vill förmedla vidare till nästa generation. Då både jag och Hannes ställer höga krav på oss själva vill jag att det ska finnas en motpol, där kraven inte styr allt utan det sunda förnuftet. Jag försöker ignorera Luther och verkligen njuta av att sitta här ensam i mitt lilla studentrum och inte tänka på att jag borde träna och röra på mig. Varje val jag gör vill jag göra med eftertanke och aldrig ha dåligt samvete för att jag valt det enda före det andra.
Det där med höga krav vill jag även koppla till vad vi väljer att fokusera på här i livet. Jag känner att vi förväntas hinna med så mycket här i livet att vi gör allt samtidigt för att inte missa någon liten bit. Vi ska utbilda oss, skaffa familj, renovera huset ljust och fräscht, ha en snygg trädgård där vi odlar våra egna råvaror, vi ska träna och äta rätt, och uppleva naturen och andra kulturer, vi ska göra karriär och tjäna pengar så vi kan uppgradera till nyaste platttv:n med nyaste funktionerna och bästa prestandan.
Jag vill göra allt det där, det vill jag, men jag inser att jag inte har drivet och energin till att göra allt på en gång och hela tiden. Nu är det fokus på familjen som gäller och då kan gärna karriär och upplevelser få vänta ett tag, men det är (förhoppningvis) inte försent att hinna med det om ett par år. Att träna och tänka på hälsan ska alla som kan göra tycker jag, men vi måste sätta våra egna mål. Alla kan vi inte bli maratonlöpare. Det kanske räcker med att vi begränsar oss till att bara äta godsaker på helgen och försöka promenera 30 minuter per dag?
Nu babblar jag på, tack ni som orkat läsa ända hit. Det jag vill säga som avslutning är att jag verkligen anskyr människor som drar alla över en kam (och det har jag gjort sedan barnsben). Att man kan häva att en folkgrupp (t ex muslimer) kommer att förstöra vår värld och är roten till allt ont. Det gör mig illa mående. Det jag har fått uppleva i mitt yrke är att i stort sett alla människor är trevliga och godhjärtade och vill väl, därför är det hemskt att tro att en hel befolkning skulle vara på ett visst sätt, för vi är alla egna individer vart vi än kommer ifrån. Vi har alla samma rädslor och funderingar, detta skulle vi upptäcka om vi tog oss tid att verkligen bekanta oss med någon från en annan kultur, istället för att rädslas för det som är annorlunda.
Nu ska jag ge mig :)
v 25(24+0)
Åh va trött, grus i ögonen är bara förnamnet. Har ganska mycket att skriva idag så jag hoppas jag kan samla mina mosiga hjärnceller och ordbajsa fram det jag ville ha sagt med dagens inlägg.
Är tillbaka i Umeå efter en helg ute på strapats. Helgen började redan i fredags då jag tog flyget ner till Stockholm för att hälsa på en kär vän och hennes 7 veckor gamla prins. Det var himla mysigt och både jag och Hannes fick öva oss i att bära och vyssa. Att bära på ett litet barn är mycket tygre än man tror så hatten av till alla nyblivna mammor. Jag kan säga att jag hade lätt träningverk i lördags.
Speaking of lördag så hade vi äran att bli inbjuda till ett fantastiskt kärleksfullt och mysigt bröllop nere i Norrköping. Det var en barndomskamrat till Hannes och gifte sig och det var en mycket trevlig kväll. Tyvärr är man ju party pooper numero uno när man är på tjocken. Missförstå mig rätt, jag behöver inte dricka vin och grogg för att ha trevligt, det har jag ändå och jag tror inte någon tyckte att jag var stel och tråkig. Men, jag kan fysiskt inte vara vaken längre än till 12 på natten nu för tiden. Efterklockan tolv blir jag illamående och får ont i magen och känner mig helt ur form. Härdade ut till kl 01 i alla fall men sedan blev Hannes tyvärr tvungen att slita sig från den trevliga festen och följa mig till hotellet. Därav den ofantliga tröttheten idag. För även om jag fick sova till halv tio vaknade jag kring halv åtta och kunde bara somna om lite halvt om halvt därefter.
Så nu har jag dragit en slutsats. När man är trött och bakis dagen efter så är det inte alkoholen som gör en pömsig, det är den faktum att man går och lägger sig mitt i natten som gör att man sover dåligt, vaknar onödigt tidigt och är sliten hela dagen sen. För jag var då minst lika trött och sliten som dom som hade partat fram till kl 03 i natt.
Sen till ett lite dystrare inslag, men det har nog mest att göra med min trötthet just nu. Jag blev så ledsen när jag kom fram till Umeå och landade på flygplatsen. Att inte bli mött av någon man håller kär eller inte ens få åka hem tillsammans... till ett gemensamt hem... det gör mig så dyster. Att leva såhär är en plåga för själen. Folk frågar om det går bra att veckopendla och jag svarar alltid ja. För det gör det, det går bra. Jag är inte självmordsbenägen eller gråter mig till sömns varje kväll. Jag gör det jag gör för att jag måste, men jag kan inte säga att jag är lycklig. Senast jag kände mig riktigt lycklig var nog tiden efter ultraljuden i och för sig, men innan dess var det då jag fick spendera varenda dag tillsammans med H under vår semester. När jag är med min älsklig faller alla bitarna på plats och jag trivs så bra men att vara runt honom. Vi har aldrig behövt sitta i knäet på varandra men att bara ha möjlighet att gå och stjäla en puss när man känner för det... det saknar jag nästan allra mest. Tack vare vårt lilla underverk kommer vi snart få vara tillsammans massor och det längtar jag enormt mycket efter. Men lite läskigt är det att tänka att snart efter att jag flyttat hem igen kommer vi inte bara vara 2 + katt. Vi kommer vara 3 + katt... å så fiskarna förstås :)
Är tillbaka i Umeå efter en helg ute på strapats. Helgen började redan i fredags då jag tog flyget ner till Stockholm för att hälsa på en kär vän och hennes 7 veckor gamla prins. Det var himla mysigt och både jag och Hannes fick öva oss i att bära och vyssa. Att bära på ett litet barn är mycket tygre än man tror så hatten av till alla nyblivna mammor. Jag kan säga att jag hade lätt träningverk i lördags.
Speaking of lördag så hade vi äran att bli inbjuda till ett fantastiskt kärleksfullt och mysigt bröllop nere i Norrköping. Det var en barndomskamrat till Hannes och gifte sig och det var en mycket trevlig kväll. Tyvärr är man ju party pooper numero uno när man är på tjocken. Missförstå mig rätt, jag behöver inte dricka vin och grogg för att ha trevligt, det har jag ändå och jag tror inte någon tyckte att jag var stel och tråkig. Men, jag kan fysiskt inte vara vaken längre än till 12 på natten nu för tiden. Efterklockan tolv blir jag illamående och får ont i magen och känner mig helt ur form. Härdade ut till kl 01 i alla fall men sedan blev Hannes tyvärr tvungen att slita sig från den trevliga festen och följa mig till hotellet. Därav den ofantliga tröttheten idag. För även om jag fick sova till halv tio vaknade jag kring halv åtta och kunde bara somna om lite halvt om halvt därefter.
Så nu har jag dragit en slutsats. När man är trött och bakis dagen efter så är det inte alkoholen som gör en pömsig, det är den faktum att man går och lägger sig mitt i natten som gör att man sover dåligt, vaknar onödigt tidigt och är sliten hela dagen sen. För jag var då minst lika trött och sliten som dom som hade partat fram till kl 03 i natt.
Sen till ett lite dystrare inslag, men det har nog mest att göra med min trötthet just nu. Jag blev så ledsen när jag kom fram till Umeå och landade på flygplatsen. Att inte bli mött av någon man håller kär eller inte ens få åka hem tillsammans... till ett gemensamt hem... det gör mig så dyster. Att leva såhär är en plåga för själen. Folk frågar om det går bra att veckopendla och jag svarar alltid ja. För det gör det, det går bra. Jag är inte självmordsbenägen eller gråter mig till sömns varje kväll. Jag gör det jag gör för att jag måste, men jag kan inte säga att jag är lycklig. Senast jag kände mig riktigt lycklig var nog tiden efter ultraljuden i och för sig, men innan dess var det då jag fick spendera varenda dag tillsammans med H under vår semester. När jag är med min älsklig faller alla bitarna på plats och jag trivs så bra men att vara runt honom. Vi har aldrig behövt sitta i knäet på varandra men att bara ha möjlighet att gå och stjäla en puss när man känner för det... det saknar jag nästan allra mest. Tack vare vårt lilla underverk kommer vi snart få vara tillsammans massor och det längtar jag enormt mycket efter. Men lite läskigt är det att tänka att snart efter att jag flyttat hem igen kommer vi inte bara vara 2 + katt. Vi kommer vara 3 + katt... å så fiskarna förstås :)
Januaribarn är smartast...
v24 (23+1)
Å så var det ny vecka igen, känns som att jag skriver det varje gång. Går tiden fort eller uppdaterar jag för sällan? Mest troligt lite både ock ;)
Idag känner jag mig så glad! Hela förra veckan var som ett stort mörker. Jag var så trött och hade huvudvärk mellan 9 och 15 varje dag, slog aldrig fel. På fredageftermiddag försvann allt vad trötthet heter och jag hade världens energi. Kan ha berott på ett positivt samtal jag hade med min chef innan jag gick hem eller så hade jag på någotvis lyckats vila upp mig under arbetsveckan?
Vi har iaf lyckats inhandla både babyskydd till bilen och en barnvagn, båda av märket Brio. Känns så obeskrivligt skönt att det är klart. Nu ska vi bara fundera på ev. skötbord och andra småprylar.
Jag fick en uppenbarelse när vi var på Barnenshus. Tanken var att vi skulle dit och bara titta och känna lite på barnvagnar så man får en hyffsad aning om vad man vill ha då vi tänkte köpa begagnat. Det var bara det att det var världens bebiskalas i affären och hur mycket folk som helst, det var omöjligt att få tag i någon ledig expedit att prata med. Så jag försökte tjuvlyssna på konversationer där vagnarna demonstrerades och det jag hörde var typ följande: "Skillnaden är att chassit på den här vagnen är grått och hjulen är punkteringsfria" "Förra årsmodellen hade skärm på suffletten men inte den här"... Själv ville jag bara skrika. Men då tog jag ett beslut, vi köpte babyskyddet de hade till extrapris och så bestämde jag att vi skulle titta på en vagn vi sett på blocket. Sagt och gjort, vagnen var super fräsch så då var det avklarat. Mycket tillfredsställande känsla :)
Jag är inte en sån person som orkar lusläsa allt om alla vagnmärken, modeller och deras för och nackdelar. Så länge jag vet vad jag inte vill ha blir det säkert bra tänker jag och det tror jag också. Så länge man väljer en vagn av ett hyffsat känt märke som inte är lastgammal sen kan man leva med allt. Det jag kan tänka mig blir min huvudvärk med den här vagnen är att hjulen är breda och kan bli jobbiga i slaskigt väder, men å andra sidan vilka banvagnar fungerar optimalt i snömodd?
Det mesta andra prylarna tror jag att vi tar lite eftersom att behovet uppstår. Som sagt är skörbord kvar, likaså en varm och gosig åkpåse, badbalja, en såndär grej man kan låta bebisen sova i om de ligger i sängen, kommer inte ihåg vad de hette. Det vill jag skaffa innan det är dags, men just nu känns det ganska chill.
Idag känner jag mig så glad! Hela förra veckan var som ett stort mörker. Jag var så trött och hade huvudvärk mellan 9 och 15 varje dag, slog aldrig fel. På fredageftermiddag försvann allt vad trötthet heter och jag hade världens energi. Kan ha berott på ett positivt samtal jag hade med min chef innan jag gick hem eller så hade jag på någotvis lyckats vila upp mig under arbetsveckan?
Vi har iaf lyckats inhandla både babyskydd till bilen och en barnvagn, båda av märket Brio. Känns så obeskrivligt skönt att det är klart. Nu ska vi bara fundera på ev. skötbord och andra småprylar.
Jag fick en uppenbarelse när vi var på Barnenshus. Tanken var att vi skulle dit och bara titta och känna lite på barnvagnar så man får en hyffsad aning om vad man vill ha då vi tänkte köpa begagnat. Det var bara det att det var världens bebiskalas i affären och hur mycket folk som helst, det var omöjligt att få tag i någon ledig expedit att prata med. Så jag försökte tjuvlyssna på konversationer där vagnarna demonstrerades och det jag hörde var typ följande: "Skillnaden är att chassit på den här vagnen är grått och hjulen är punkteringsfria" "Förra årsmodellen hade skärm på suffletten men inte den här"... Själv ville jag bara skrika. Men då tog jag ett beslut, vi köpte babyskyddet de hade till extrapris och så bestämde jag att vi skulle titta på en vagn vi sett på blocket. Sagt och gjort, vagnen var super fräsch så då var det avklarat. Mycket tillfredsställande känsla :)
Jag är inte en sån person som orkar lusläsa allt om alla vagnmärken, modeller och deras för och nackdelar. Så länge jag vet vad jag inte vill ha blir det säkert bra tänker jag och det tror jag också. Så länge man väljer en vagn av ett hyffsat känt märke som inte är lastgammal sen kan man leva med allt. Det jag kan tänka mig blir min huvudvärk med den här vagnen är att hjulen är breda och kan bli jobbiga i slaskigt väder, men å andra sidan vilka banvagnar fungerar optimalt i snömodd?
Det mesta andra prylarna tror jag att vi tar lite eftersom att behovet uppstår. Som sagt är skörbord kvar, likaså en varm och gosig åkpåse, badbalja, en såndär grej man kan låta bebisen sova i om de ligger i sängen, kommer inte ihåg vad de hette. Det vill jag skaffa innan det är dags, men just nu känns det ganska chill.
