Oliver och fiskarna

Lovade ju att berätta om en fantastisk föreläsning vi fick gå på genom jobbet som hålls av Vivan Rössner Wejke och som handlar om framgångsrik kommunikation. Har hamnat en bit ifrån hela upplevelsen nu, egentligen skulle jag ha skrivit upp allt samma dag men så smart var jag visst inte.

Det jag tog med mig från de två timmarna vi fick lyssna var väl främst att man når långt med att möta en ilsken kund med ett stort mått av empati. Att bekräfta en det personen känner är äkta och att jag tar det på allvar. Sen kan jag framföra sina argument till att jag agerat som jag gjort. Det har en avväpnande effekt. Bilden vi fick med oss var att vi ska vara giraffer i mötet med andra människor. Giraffer med sina långa halsar har ett distanserat perspektiv, de ser saker som händer framför dem på lite avstånd och det är viktigt för att inte ta saker som händer personligt direkt. De har även det största hjärtat av alla land-levande däggdjur och det är också en sinnesbild att ta med sig, att vi ska möta andra människor med stor hjärta.

Motsatsen fick den stackars vargen stå för, som agerar på impuls och med attack som bästa försvar. Så frågan är ju då, är man en giraff eller en varg i pressade situationer? Jag har alltid tänkt att jag har varit bra på att bemöta arga kunder, och det tror jag fortfarande att jag är. Men nu i veckan fick jag ett samtal från en student som inte var nöjd med hur vi skötte vissa saker. På sätt och vis hade han rätt men samtidigt har jag blivit bättre på att inte vika mig från våra principer när det gäller vilka regler som gäller. Så då sa jag en sak som vi fick lära oss att vi inte skulle använda som argument i ett första skede, nämligen "vi har våra regler". Insåg detta när jag lagt på och blev tvungen att skratta lite. Det är så lätt att tänka att man ska agera på ett visst sätt, men samtidigt är varje möte med en annan människa unikt och i vissa fall är det lättare att hålla distansen, kanske i synnerhet när man vet att man har rätten helt på sin sida. Det fallet som jag nämnde nu kände jag väl själv att jag delvis var skyldig till att det blev som det blev samtidigt som det är lätt att man gör saker på rutin och inte på känsla och då kan man missa att fundera på hur vissa saker kan uppfattas.

Det här blev luddigt värre känner jag, men det jag ville säga är att vi har mycket att vinna på att vara ödmjuka, både mot andra och mot oss själva. Det gör oss inte till svaga personer, snarare tvärtom. Du kan alltid möta en person med respekt och empati men ändå stå fast vid det du anser är rätt.

En annan sak som är viktig att komma ihåg, och jag skulle nog säga att det främst gäller kommunikationen med våra nära och kära (då det kan vara ännu svårare att vara giraffer) är att alltid utgå från sig själv. Ett exempel på detta var när jag var hem till Skellefteå senast och mötte upp Hannes för att handla. Han skulle låsa bilen för att jag bad honom göra det (hade lagt mina nyinförskaffade och mycket kära kläder i den) och när han vrider om låset svär han. Och jag blir rädd och frågar vad är det som händer men får inget svar. Då blir jag arg och anklagar honom för att svära åt ingenting och jag blir på riktigt upprörd och börjar göra fula miner ( jo det är sant hur fånigt det än låter). Hannes förstår så klart inte varför jag blir så arg och trodde säkert att jag kritiserade honom som person. I efterhand kom jag på vad som hade hänt. Jag trodde att nyckeln hade gått sönder i låset och att det var därför han svor, sen hann jag tänka att det var mitt fel eftersom att jag bett honom låsa och när jag inte fick något bekräftelse på att så inte var fallet direkt tänkte jag att han blev arg på mig och jag försvarade mig som en varg (med att grimascher!?!). Tänk om jag istället hade reflerkterat direkt över vad som hände och sagt till Hannes "Jag trodde nyckeln hade gått sönder i låset och att det var därför du svor, Jag kände att det var mitt fel och Jag blev rädd att du blev arg på mig för det." Han hade kanske tyckt att jag var koko (med all rätt) men det var ju bara ett heltöntigt missförstånd som hade kunnat förklaras på 30 sekunder om jag hade utgått från mig själv och MIN upplevelse istället för att lägga över min rädsla på honom. Nu är ingen av oss långsinta på något sätt så det blev inget bråk av det, men det var ändå ett onödigt missförstånd.

Det här blev längre än jag trodde, men då är det här med kommunikation så enormt intressant också. Det är verkligen något jag skulle vilja arbeta med i framtiden.

Jag bjuder på en snabb grod-uppdatering också. Nu har pyret börjat bli riktigt stark redan, i natt vaknade jag av att det var ett himla holabaloo i magen med sparkar som kändes RIKTGT ordentligt. Blev rent chockad av kraften :)

Nä, jag skulle ju göra en jättetidig kväll ikväll var tanken...är ofta då det blir tvärtom. Men nu ska jag hoppa ur kläderna och ner i sängen. Nattinatt

Ny vecka, igen, trots att allt känns så segt så pillar sig tiden framåt i ett relativt raskt tempo.

Ville så gärna skriva ett fint och roligt inlägg idag för att väga upp mot det tråkiga senaste inlägget. Men inspirationen vill inte infinna sig, tror jag är för trött. Har i natt sovit i 1,5 timmarsintervaller i natt och varje gång jag vaknade märkte Oliver det om kom glatt skuttande i sängen för att pussas och massera min rygg eller näsa med sina klor. Då mina vänner, är det inte lätt att somna om.

Nästa inlägg kommer jag att dedikera till en fantastisk föreläsning jag var på förra veckan som handlade om framgångsrik kommunikation.

Har ingen ny groduppdatering mer än att efter en relativt lugn helg har akrobatkonsterna börjat om igen. Har legat en stund med datorn på magen, vilket inte var ett dugg poppis. Någon försökte snarare göra sitt bästa för att sparka bort åbäket :)

Näpp, nu ska jag fortsätta kika på tv en stund och försöka ignorera chips-suget.

Fick ett så fruktansvärt tråkigt besked idag som lämnade en slags sordin över hela den här dagen. Känns mycket skönt att jag har tagit ledigt imorgon för jag känner mig med ens så ofantligt trött just nu att all sömn i världen inte skulle hjälpa.

Grodan har varit mycket stilla hela dagen. Lite rörelser har jag känt men väldigt lite i förhållande till hur det har varit senaste dagarna, kan det ha något koppling med min egen sinnesstämning att göra? En ledsen mamma = en ledsen bebis?

Att vänta barn är verkligen en väntan och kanske framför allt en lång längtan. Först ska man längta efter att ta ett test när man börjar misstänka att något är på gång. Sen när man glad men chockad har fått ett + börjar längtan till inskrivning och hälsosamtal men framför allt tills man klarat sig genom de "magiska" tolv veckorna. Därefter längtar man efter ultraljudet som känns ungefär en evighet bort.

Men helt plötsligt är det dags och därefter sprider sig ett lugn en stund. Så var det för mig iaf, det var först då vi fått se hjärtat picka som jag kunde ta till mig vad som var på gång och kunde känns en samhörighet men den lilla individen som bor i mig. Snart där på började jag längta efter att få känna sparkar (check) och även att det ska börja synas att man har en liten på väg... och nu har vi även nått dit. Nu har folk som jag annars mycket sällan pratar med på jobbet gratulerat till tillökningen. Jag blir lika chockad men överlycklig varje gång.

Vad längtar man till nu då? Jo självklart till slutet på Januari då vi förhoppningsvis kommer att få träffa våran färska människa som vi kommer att hålla kär hela livet ut. Jag undrar vem du är och hur du ser ut och jag längtar efter att få hålla dig i mina armar och pussa din panna. Jag känner dig inte men jag älskar dig ändå.

Välkommen hit, vem du än är!

Ny vecka! I går kände jag till 100% Bebis sparkar även på utsidan. H menar att han känt det även förra veckan men då var jag osäker. Nu råder det hur som helst inget tvivel, vi har en liten kick-boxare påväg!

Helgen har varit kanon, fick som sagt besök av pappa, hans sambo och min bästa lillebror. Fick se deras urtjusiga husbil och tid att sitta och prata. Vi gick även en promenix över nya bron i Skellefteå och njöt av ett underbart soligt men krispigt höstväder. Nu längtar jag upp till Luleå med hela hjärtat, tänk att man kan bo så nära men ändå så långt bort!? Jag tror ju att det beror mest på min veckopendling att det blivit så få besök sista tiden. När jag väl är ledig vill jag vara i mitt eget hem och dola på där inte flänga så mycket fram och tillbaka, hur mysigt det än är att träffa dem kära där hemma!

Halsbrännan verkar ha tagit ett steg tillbaka nu. Har tuggat sötmandel i typ två veckor och det har faktikt fungerat bra! Tjohej!

Har börjat få för mig endel underlig saker på sista tiden. T ex är jag rädd att grodan ska råka snurra navelsträngen runt halsen vid utförandet av någon kullerbytta, och därefter råka strypa sig själv. Jag är även rädd att jag faktiskt ska bli besviken om det blir det kön jag inte tror att det är. Tillsist är jag rädd att jag ska tycka att vår bebis är ful, alla barn är faktiskt inte söta.

I alla fall de två senare orosmolnen känns verkligen 100% irrationella, jag vet att det inte spelar någon som helst roll vilket kön det blir så länge vi får en hälsosam och frisk liten parvel och det är med hela handen på hjärtat. Att alla föräldrar tycker att ens eget barn är det vackraste som finns håller jag mig än så länge lite skeptisk till, men vi får väl se :)

Nu har bebis härjat på i två kvällar i rad. Igår kväll kände jag två rejäla, rena sparkar, nästan så jag trodde att de skulle gå att känna utanpå magen, men det är så svårt att avgöra eftersom jag känner så mycket inuti magen. Det är kul att man redan börjar känna rörelser och inte bara bubbel och fladder, vilket fortfarande är det jag känner oftast då det rör sig i magen.

Combaten igår var inte så rolig, det var ett rätt opeppande pass med inte så jättebra musik. Visst, det kanske egentligen var jag som var opeppad men nästa vecka får det nog bli något annat. Ska jag våga mig på lite vattengympa kanske?

I gårkväll gick det vilt till i lillmagen, det buffades och sprattlades och knuffades. Även imorse var det full rulle! Mys! Nu verkar det lugnare och på 1,5 timme ska jag på Bodycombat och fightas, få se hur det mottas :) Känns kul att komma iväg på lite gympa ännu bättre är att jag ska mysa en stund i bastun efteråt! Vilket är ännu mer motiverat då det öser ner regn i Umeå och har gjort så precis hela dagen.

Det är ju så fantastiskt att vara gravid, javisst, ett naturens under. Och jag som mår så förbaskat bra ska absolut inte klaga på den futtiga halsbrännan jag upplever nu och då, varje dag, efter varje måltid, varje kväll då jag ska sova. Det som dock gör mig lite lätt panikslagen är att det verkar bli värre...och värre...för varje dag. Jag måste antingen skärpa till mina matvanor eller börja tugga havregryn, det senare känns lättare att åstadkomma än det förra. Hinkar i mig vatten konstant för att liksom "släcka branden" i halsen. Jag tackar gud för att jag inte har börjat få några surauppstötningar än, men det komma väl hand i hand precis som pepparkaksgubbarna...

Nog med gnäll! Pyret har börjat ge sig tillkänna lite nu och då i form av nån liten rörelse här och där. Det är så mysig varje gång att han eller hon får gärna rumstera om därinne när helst, jag bara njuter :)

Även magen har börjat runda till sig lite och jag ser inte längre bara plufsig ut, nu kan man nog ana sig till vad som är på G om man inte redan vet. Den är ju långt ifrån stor än men som sagt rund, som en liten handboll.