Oliver och fiskarna

I tisdags åkte Hannes till Gällivare på jobb och då passade jag och Abbe på att hälsa på i L-town. Jag och mamma hade en helmysig dag tillsammans och på kvällen kom brorsan och förgyllde tillvaron. Åh va mysigt det var, jag bara älskar min familj!

Men det fanns ett mål på himlen, lillkillen blev nämligen sjuk på tisdagseftermiddag. Jag märkte att han inte riktigt var som vanligt på morgonen innan vi körde upp, trött och lealös i kroppen. Jag trodde dock inte det var nå mer än att han var trött. På eftermiddagen kände vi dock att han började bli varm och mycket riktigt hade han feber. Min mamma gjorde en heroisk insats då hon tog cykeln och hojjade iväg för att köpa supp-Alvedon. Så tack gode gud för att jag var hemma i Luleå och mamma kunde instruera mig i hur man stoppade in supparna, hade jag varit själv hade det varit total kaos, nu blev det bara halvkaos då Albert satte igång och bajsade just som jag höll på och stoppa i den :) Men sen var det inte mycket mer med det, Albert var gnällig hela kvällen men jag hade ju gott sällskap så det gick bra ändå. Men på onsdagsmorgon då blev det hemskt!

Albert sov länge så jag hann gå upp innan han vaknade, men då han vaknat och jag tog upp honom för att byta till vanliga kläder började han skrika hysteriskt. Jag har ALDRIG under hans 4 månader långa liv hört något liknande och jag blev skitskraj. Han blev helt stel i kroppen och bara vrålade för allt vad han förmådde, lät som att han hade ont, Fruktansvärt ont..... Åter igen fick jag vara tacksam att jag befann mig hos mamma för hon tog tag i saken och ringde vårdcentralen då jag var för förtvivlad för att kunna göra det. Vi åkte dit trots att det hysteriska anfallet gav med sig efter att vi ringt och feber hade också gått ner. Jag ville att det skulle kollas upp om han hade en infektion som gav upphov till skrikandet, det var ingenting så varför han blev så hysterisk det får vi nog aldrig veta. Det viktiga är att han blev frisk så snabbt och vi kunde åka till pappa där vi hade en supermysig kväll med god mat och gott sällskap.

Abbe mår fortfarande bra och har varit sitt vanliga glada jag idag. Jag var först så säker på att det var tänderna som spökade, alla tecken finns där! Dräggel och bitande på allt, sen kom febern och konstigt bajs, men inga tänder är i syne än!? Jag är glad så länge de håller sig borta men samtidigt vill jag inte att Abbe ska behöva ha ett utdraget lidande ( om det nu är tänder på gång).