sömn
Sedan vi fick barn har jag fått bekräftat vad jag länge misstänkt, man behöver inte sova länge så länge man får sova tillräckligt. Igår var en underbar dag, vanliga fall älskar jag livet men igår ÄLSKADE jag livet! Jag fick sova en extra timme på förmiddagen. Alla rutiner gick smidigt och Albert kom i säng strax efter 19 (han har varit jättesvårt att lägga senaste nätterna). Kors Amalia vilken energi jag hade på kvällen, sydde som sagt min omtalade sångpåse, sydde om ett lakan så det passar till spjälsängen och bakade en morotskaka OCH såg Grey's Anatomy. Så att få sova precis så mycket som man behöver samt att få lite fritid på kvällen "makes mummy a happy mum".
Innan Albert kom kunde vi ligga och okynnes sova till 10-10.30 på helgerna, jag kände mig INTE nämnvärt mycket piggare för det utan snarare irriterad för att helgen går åt till att sova. En sovmorgon i veckan räcker egentligen ganska gott och det är den framtiden vi är inriktade på nu och jag älskar det! Däremot har det inte alltid känts så här. Första två månaderna då Abbe gubben inte hade någon som helst dygnsrytm var jag helt förtvivlad. "Jag kommer inte få sova en hel natt förän jag är pensionär" kunde jag tänka. Några nätter satt jag och grät för att jag var så trött och kanske också för att jag aldrig trodde det skulle bli bättre... men det blev det! Att vara mamma är underbart, det har det varit från första stund även om den första tiden var ganska tuff så älskade jag det. Ja det var nog det jag ville säga med det här inlägget, att vara mamma är underbart! Men å andra sidan, det är inte svårt att älska att vara mamma när man har en sån underbar son som Albert <3
Kommentarer
Trackback
