Arbeit macht angst
Den värsta jobbångesten har lagt sig nu, tror det blev system overload i helgen. Saken var den att jag sett ett jobb på ams som jag förmodligen hade sökt om jag inte vore mammaledig. Så jag ringde för att förhöra mig närmare och jobbet skulle starta efter semestrarna, alltså aug/sept nånting. Jag kände bara nej, nej jag vill inte börja jobba så snart! Visst man kan ju söka jobbet och skulle man ha sån tur att få det så kan man ju tacka nej om det verkligen inte känns okej. Men det är jag lite emot också, att söka ett jobb bara "för att" är inte schysst mot varken arbetsgivaren eller mig själv. Så jag har nu tagit ett beslut angående detta. Jag ska kolla lite på ams och om drömjobbet med stort D dyker upp, då söker jag det. Annars väntar jag till slutet på Augusti och börjar söka mer flitigt då och ju närmare årsskiftet vi kommer desto mindre kräsen kommer jag att vara.
Det är mer ekonomiskt för oss om jag är hemma längre än Hannes men jag vill inte att han ska gå miste om att vara hemma med Albert, det skulle kännas som ett stort fett misslyckande (jag vill bara inte att han ska få vara hemma längre än mig :)). Och att tänka att jag kan vara hemma längre en eventuell nästa gång... Hur tänkte jag då? Albert blir ju inte mindre direkt. Den här tiden är once in a life time och det tänker jag inte gå miste om!! Jag hoppas givetvis att vi får fler barn men det är ju andra barn och det finns bara en Albert <3
