Oliver och fiskarna

Åh va trött, grus i ögonen är bara förnamnet. Har ganska mycket att skriva idag så jag hoppas jag kan samla mina mosiga hjärnceller och ordbajsa fram det jag ville ha sagt med dagens inlägg.

Är tillbaka i Umeå efter en helg ute på strapats. Helgen började redan i fredags då jag tog flyget ner till Stockholm för att hälsa på en kär vän och hennes 7 veckor gamla prins. Det var himla mysigt och både jag och Hannes fick öva oss i att bära och vyssa. Att bära på ett litet barn är mycket tygre än man tror så hatten av till alla nyblivna mammor. Jag kan säga att jag hade lätt träningverk i lördags.

Speaking of lördag så hade vi äran att bli inbjuda till ett fantastiskt kärleksfullt och mysigt bröllop nere i Norrköping. Det var en barndomskamrat till Hannes och gifte sig och det var en mycket trevlig kväll. Tyvärr är man ju party pooper numero uno när man är på tjocken. Missförstå mig rätt, jag behöver inte dricka vin och grogg för att ha trevligt, det har jag ändå och jag tror inte någon tyckte att jag var stel och tråkig. Men, jag kan fysiskt inte vara vaken längre än till 12 på natten nu för tiden. Efterklockan tolv blir jag illamående och får ont i magen och känner mig helt ur form. Härdade ut till kl 01 i alla fall men sedan blev Hannes tyvärr tvungen att slita sig från den trevliga festen och följa mig till hotellet. Därav den ofantliga tröttheten idag. För även om jag fick sova till halv tio vaknade jag kring halv åtta och kunde bara somna om lite halvt om halvt därefter.

Så nu har jag dragit en slutsats. När man är trött och bakis dagen efter så är det inte alkoholen som gör en pömsig, det är den faktum att man går och lägger sig mitt i natten som gör att man sover dåligt, vaknar onödigt tidigt och är sliten hela dagen sen. För jag var då minst lika trött och sliten som dom som hade partat fram till kl 03 i natt.

Sen till ett lite dystrare inslag, men det har nog mest att göra med min trötthet just nu. Jag blev så ledsen när jag kom fram till Umeå och landade på flygplatsen. Att inte bli mött av någon man håller kär eller inte ens få åka hem tillsammans... till ett gemensamt hem... det gör mig så dyster. Att leva såhär är en plåga för själen. Folk frågar om det går bra att veckopendla och jag svarar alltid ja. För det gör det, det går bra. Jag är inte självmordsbenägen eller gråter mig till sömns varje kväll. Jag gör det jag gör för att jag måste, men jag kan inte säga att jag är lycklig. Senast jag kände mig riktigt lycklig var nog tiden efter ultraljuden i och för sig, men innan dess var det då jag fick spendera varenda dag tillsammans med H under vår semester. När jag är med min älsklig faller alla bitarna på plats och jag trivs så bra men att vara runt honom. Vi har aldrig behövt sitta i knäet på varandra men att bara ha möjlighet att gå och stjäla en puss när man känner för det... det saknar jag nästan allra mest. Tack vare vårt lilla underverk kommer vi snart få vara tillsammans massor och det längtar jag enormt mycket efter. Men lite läskigt är det att tänka att snart efter att jag flyttat hem igen kommer vi inte bara vara 2 + katt. Vi kommer vara 3 + katt... å så fiskarna förstås :)