att vara snäll mot sig själv är att vara snäll mot andra
Jag är inne i en fnulande period just nu märker jag. Beror säkert på graviditeten och en liten skvätt på mörkret. Jag tänker på hur lite det egentligen spelar roll att alla andra älskar dig om du inte älskar dig själv. Det kanske låter egoistiskt men jag tror alltid att vi står oss själva närmast. Det betyder inte att vi människor inte kan komma varandra riktigt nära utan att vi alltid ska fundera på vad vi själva mår bra av, att säga nej till en annan människa kan ibland vara det kärleksfullaste vi kan göra för denna men kanske framför allt för oss själva. Vi kan inte ge mer än vi har, för när vi gör det förlorar vi energi istället för att vinna den. Att kunna ge och göra saker för andra skänker mig glädje, men det ska komma från hjärtat.
Jag tror jag börjar bli bättre på att sätta gränser, även om jag fortfarande har lång väg att gå. Men det största bedriften just nu är att jag inte längre klandrar mig själv om något går snett. Det är klart att jag måste ransaka mig själv varje gång för att se hur jag hade kunnat göra annorlunda, annars lär jag mig ju inte. Men nu kan jag se misstag som lärtillfällen (och ibland gör jag samma sabla fel gång på gång men helt plötsligt sitter det :) ) och inte som misslyckaden. Jag känner att jag kan stå, någotsånär, rakryggad och bekänna färg. Mycket har jag att tacka min chef för detta och mina arbetskamrater som alla har en så sund inställning till arbete och vad vi kan förvänta oss av oss själva. Jag gör mitt bästa utan att ta ihjäl mig, men framförallt låter jag inte saker ta mer energi ifrån mig än de faktiskt behöver.
Till viss del tror jag även att tankarna på min fina lilla bebis gör att jag funderar mer kring vilket liv jag vill leva och vad jag vill förmedla vidare till nästa generation. Då både jag och Hannes ställer höga krav på oss själva vill jag att det ska finnas en motpol, där kraven inte styr allt utan det sunda förnuftet. Jag försöker ignorera Luther och verkligen njuta av att sitta här ensam i mitt lilla studentrum och inte tänka på att jag borde träna och röra på mig. Varje val jag gör vill jag göra med eftertanke och aldrig ha dåligt samvete för att jag valt det enda före det andra.
Det där med höga krav vill jag även koppla till vad vi väljer att fokusera på här i livet. Jag känner att vi förväntas hinna med så mycket här i livet att vi gör allt samtidigt för att inte missa någon liten bit. Vi ska utbilda oss, skaffa familj, renovera huset ljust och fräscht, ha en snygg trädgård där vi odlar våra egna råvaror, vi ska träna och äta rätt, och uppleva naturen och andra kulturer, vi ska göra karriär och tjäna pengar så vi kan uppgradera till nyaste platttv:n med nyaste funktionerna och bästa prestandan.
Jag vill göra allt det där, det vill jag, men jag inser att jag inte har drivet och energin till att göra allt på en gång och hela tiden. Nu är det fokus på familjen som gäller och då kan gärna karriär och upplevelser få vänta ett tag, men det är (förhoppningvis) inte försent att hinna med det om ett par år. Att träna och tänka på hälsan ska alla som kan göra tycker jag, men vi måste sätta våra egna mål. Alla kan vi inte bli maratonlöpare. Det kanske räcker med att vi begränsar oss till att bara äta godsaker på helgen och försöka promenera 30 minuter per dag?
Nu babblar jag på, tack ni som orkat läsa ända hit. Det jag vill säga som avslutning är att jag verkligen anskyr människor som drar alla över en kam (och det har jag gjort sedan barnsben). Att man kan häva att en folkgrupp (t ex muslimer) kommer att förstöra vår värld och är roten till allt ont. Det gör mig illa mående. Det jag har fått uppleva i mitt yrke är att i stort sett alla människor är trevliga och godhjärtade och vill väl, därför är det hemskt att tro att en hel befolkning skulle vara på ett visst sätt, för vi är alla egna individer vart vi än kommer ifrån. Vi har alla samma rädslor och funderingar, detta skulle vi upptäcka om vi tog oss tid att verkligen bekanta oss med någon från en annan kultur, istället för att rädslas för det som är annorlunda.
Nu ska jag ge mig :)
Jag tror jag börjar bli bättre på att sätta gränser, även om jag fortfarande har lång väg att gå. Men det största bedriften just nu är att jag inte längre klandrar mig själv om något går snett. Det är klart att jag måste ransaka mig själv varje gång för att se hur jag hade kunnat göra annorlunda, annars lär jag mig ju inte. Men nu kan jag se misstag som lärtillfällen (och ibland gör jag samma sabla fel gång på gång men helt plötsligt sitter det :) ) och inte som misslyckaden. Jag känner att jag kan stå, någotsånär, rakryggad och bekänna färg. Mycket har jag att tacka min chef för detta och mina arbetskamrater som alla har en så sund inställning till arbete och vad vi kan förvänta oss av oss själva. Jag gör mitt bästa utan att ta ihjäl mig, men framförallt låter jag inte saker ta mer energi ifrån mig än de faktiskt behöver.
Till viss del tror jag även att tankarna på min fina lilla bebis gör att jag funderar mer kring vilket liv jag vill leva och vad jag vill förmedla vidare till nästa generation. Då både jag och Hannes ställer höga krav på oss själva vill jag att det ska finnas en motpol, där kraven inte styr allt utan det sunda förnuftet. Jag försöker ignorera Luther och verkligen njuta av att sitta här ensam i mitt lilla studentrum och inte tänka på att jag borde träna och röra på mig. Varje val jag gör vill jag göra med eftertanke och aldrig ha dåligt samvete för att jag valt det enda före det andra.
Det där med höga krav vill jag även koppla till vad vi väljer att fokusera på här i livet. Jag känner att vi förväntas hinna med så mycket här i livet att vi gör allt samtidigt för att inte missa någon liten bit. Vi ska utbilda oss, skaffa familj, renovera huset ljust och fräscht, ha en snygg trädgård där vi odlar våra egna råvaror, vi ska träna och äta rätt, och uppleva naturen och andra kulturer, vi ska göra karriär och tjäna pengar så vi kan uppgradera till nyaste platttv:n med nyaste funktionerna och bästa prestandan.
Jag vill göra allt det där, det vill jag, men jag inser att jag inte har drivet och energin till att göra allt på en gång och hela tiden. Nu är det fokus på familjen som gäller och då kan gärna karriär och upplevelser få vänta ett tag, men det är (förhoppningvis) inte försent att hinna med det om ett par år. Att träna och tänka på hälsan ska alla som kan göra tycker jag, men vi måste sätta våra egna mål. Alla kan vi inte bli maratonlöpare. Det kanske räcker med att vi begränsar oss till att bara äta godsaker på helgen och försöka promenera 30 minuter per dag?
Nu babblar jag på, tack ni som orkat läsa ända hit. Det jag vill säga som avslutning är att jag verkligen anskyr människor som drar alla över en kam (och det har jag gjort sedan barnsben). Att man kan häva att en folkgrupp (t ex muslimer) kommer att förstöra vår värld och är roten till allt ont. Det gör mig illa mående. Det jag har fått uppleva i mitt yrke är att i stort sett alla människor är trevliga och godhjärtade och vill väl, därför är det hemskt att tro att en hel befolkning skulle vara på ett visst sätt, för vi är alla egna individer vart vi än kommer ifrån. Vi har alla samma rädslor och funderingar, detta skulle vi upptäcka om vi tog oss tid att verkligen bekanta oss med någon från en annan kultur, istället för att rädslas för det som är annorlunda.
Nu ska jag ge mig :)
Kommentarer
Trackback
