Oh, depressing Sunday afternoon
Jag har verkligen börjat avsky söndagar och jag avskyr mig själv för att jag tillåter mig att förstöra en härlig ledig dag!!??
Hur är det möjligt att man kan gå från att känna sig så värdelös och sämst på sitt jobb och undra hur man ska stå ut med att vara ifrån sin käraste sambo en hel vecka (4 dagar i vanliga fall fast just den här gången 11 dagar..buhu...) till att på måndag morgon ca kl 8.45 klä på sig jobbrollen och köra på som vanligt. Det är ju inte det att jag inte trivs med mitt jobb för det gör jag, grymt mycket. Men det är nog en blandning av att jag känner mig orolig inför vad som ska hända i framtiden samt en längtan efter att bli helt vuxen, ha allt det där jag aldrig tycks lyckas ha samtidigt: Ett fast jobb, en sambo och 5 veckor semester om sommaren.
Jag försöker tänka positivt, idag har det inte gått, vilket kan bero på en mängd saker. Jag är lyckligt olycklig just nu, eller är det kanske tvärtom? Jag går liksom och väntar på att livet ska börja då livet faktiskt är här och nu, förvisso med vissa mindre bra inslag men egentligen mest bra.
Är irriterad och apatisk och JA, jag ska snart ha mens. Men jag borde ändå ta mig i kragen. Nu ska jag gå och gråta en stund på sängen och sen njuta av resten av kvällen.
Puss!
Hur är det möjligt att man kan gå från att känna sig så värdelös och sämst på sitt jobb och undra hur man ska stå ut med att vara ifrån sin käraste sambo en hel vecka (4 dagar i vanliga fall fast just den här gången 11 dagar..buhu...) till att på måndag morgon ca kl 8.45 klä på sig jobbrollen och köra på som vanligt. Det är ju inte det att jag inte trivs med mitt jobb för det gör jag, grymt mycket. Men det är nog en blandning av att jag känner mig orolig inför vad som ska hända i framtiden samt en längtan efter att bli helt vuxen, ha allt det där jag aldrig tycks lyckas ha samtidigt: Ett fast jobb, en sambo och 5 veckor semester om sommaren.
Jag försöker tänka positivt, idag har det inte gått, vilket kan bero på en mängd saker. Jag är lyckligt olycklig just nu, eller är det kanske tvärtom? Jag går liksom och väntar på att livet ska börja då livet faktiskt är här och nu, förvisso med vissa mindre bra inslag men egentligen mest bra.
Är irriterad och apatisk och JA, jag ska snart ha mens. Men jag borde ändå ta mig i kragen. Nu ska jag gå och gråta en stund på sängen och sen njuta av resten av kvällen.
Puss!
Kommentarer
Trackback
